Jämför du ditt barn med andra? Råd som hjälper

Det är vanligt att föräldrar jämför sitt barn med andra

Småbarnsåren är fullspäckade med tydliga milstolpar. Barn lär sig gå, prata, skratta, skriva sitt namn, kissa på pottan, sova hela natten och knyta skosnören – fantastiska framgångar för små knoddar.

Det betyder också att man som förälder har en uppsjö av tillfällen att jämföra sitt barn med andra jämnåriga. Forskning visar att minst två tredjedelar av föräldrar gör det. Vi människor tenderar också att jämföra oss mer med andra när livet innehåller ett större mått osäkerhet och förändring, och vad är föräldraskapet om inte okänt och omvälvande?

För många föräldrar blir därför varje utvecklingssteg ett stressmoment. Kanske kan ett jämnårigt barn på förskolan springa medan ditt barn helst hasar sig fram eller så har du sett på Instagram att ett jämnårigt barn redan gett sig på multiplikationstabellen. Är det något fel på mitt barn? Eller på mig? kanske du tänker, men den tanken gör dig ingen nytta. 

Barn utvecklas i olika takt

Rent intellektuellt kanske du redan vet det, men det kan vara svårt ibland att verkligen tro på det: barn utvecklas i olika takt utan att det för den sakens skull betyder att något är fel. Inom barnhälsovård talas det ofta om normalspann, det vill säga den period eller utvecklingsgrad som är normal utan att tyda på någon avvikelse. Normalspannet för att ta de första stegen är till exempel 8-18 månader, en enorm skillnad i ålder och övrig utveckling.

Det kan också vara lätt att jämföra sitt eget barn mot andras väl utvalda och enskilda egenskaper. Det vill säga du kanske jämför ditt barns motoriska förmåga med ett barn som har kommit långt i utvecklingen där, men ignorerar att det barnet knappt pratar. Där jämför du ditt barn med ett annat barn som redan har 200 ord under bältet. Det blir ett omöjligt ideal för ditt barn att uppnå.

Det ligger kärlek i grunden

En liten del av jämförelsemonstret kanske handlar om prestige – det är svårt att låta bli att vilja att ens barn ska vara störst, bäst och vackrast. En större anledning är dock troligtvis en gnagande oro för att något ska vara fel, att barnet inte utvecklas på rätt sätt. Med det följer kanske också tanken att det är man själv som förälder som gjort något fel.


Det här kan kännas både tungt och läskigt för dig som förälder och den känslan är det bra att erkänna om den dyker upp. Samtidigt ligger det mycket kärlek i oron: du vill ge ditt barn alla förutsättningar för ett bra liv.


De flesta barn utvecklas dock bäst med föräldrar som är tillräckligt bra, inte perfekta, det vill säga att de är lyhörda och tillgodoser barnets behov för det mesta. Uppmuntra barnet att utforska omvärlden i sin takt. Putta in mindre utmaningar här och där och se till att finnas till hands när barnet behöver stöd. Då kommer det gå utmärkt, vare sig det där utvecklingssteget sker idag eller om några månader. 

Fokusera på allt ditt barn kan

Det är lätt att snöa in sig på sådant som inte är bra, särskilt när sociala medier matar en med idealfamiljer och man själv känner sig lite skör i föräldraskapet. Försök att fokusera inåt på det ditt barn faktiskt gör eller tränar på att lära sig, så kan det bli lättare för dig att vara med och glädjas.

Barn mår bättre av att få utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och få hjälp av sina föräldrar att bli bästa möjliga version av sig själv. Dessutom är de fantastiska glädjespridare när de upptäcker nya förmågor eller klarar av utmaningar. Finns det något härligare än när ditt barn gör något nytt och ivrigt klappar, skrattar och söker din blick för att försäkra sig om att du ser? Det ögonblicket är väl värt att vänta på.